Visst kan man säga att valrörelsen på nätet varit en besvikelse på många sätt, men bortser man från partierna och deras arbete har debatten grott med ordentligt kraft på nätet.

Twitter har gjort det möjligt för människor som annars inte kommit i kontakt med varandra, att snabbt agera och kommentera i debatter som i tidigare val mest förts runt middagsbord.

Igår fick jag genom två förnämliga blogginlägg hjälp inför mitt val imorgon.

Mattias Svensson på Neo argumenterade för en röst på det mest liberala alternativet, ett alternativ som enligt honom är miljöpartiet.

Magnus Betner är inne på samma spår men kommer låta lotten avgöra.

Svensson har en poäng, är man ideologiskt övertygad tycker jag det är viktigt att visa att man stödjer dem som för en politik närmast den ideologin man står för. Problemet i årets val är ju att den tydliga blockpolitiken gjort att en röst på miljöpartiet är i det närmaste det samma som en röst på Lars Ohly, vänsterpartiet och överstatlighet. Eller motsatt, en röst på centern är en röst på kristdemokraterna och förlegad famlijepolitik.

Betnér beskriver det jag också känt. Hos partier håller jag med om en massa, men tycker tvärt emot i frågor som är för viktiga för att viftas bort.

Jag tror mig ändå kommit närmre ett beslut, och det kan jag tacka de många debattörer som finns på nätet. De lyfter fram frågor, vänder och vrider på argument, får mothugg och tänker om, på ett sätt som inget parti kommit i närheten av.

//D

PS. Förresten. Mona Sahlin sa kanske det klokaste i hela slutdebatten igår. Sverigedemokraterna pratar mycket om problemen kring integrationen, men de har inga förslag på förbättringar. De för ingen politisk linje. Och hur stora framgångar integrationsarbetet än kommer få under kommande år, kommer SD alltid att klaga på de problem invandringen  i deras ögon ställer till med. En röst på SD är därför inget alternativ för att få bukt med segregationen. En röst på SD är inget annat än en röst på ett odemokratiskt och kallt Sverige!